The End

Så här på min 22-årsdag när semifinalerna nalkas tror jag att det har blivit dags att avrunda den här bloggen. VM har tyvärr inte följt någon önskvärd utveckling och är således inte längre förtjänt av en blogg i den här klassen. Som avslutning: ett litet och hyfsat objektivt uttaget all star-lag från vad jag har sett av mästerskapet(och jag har sett de allra flesta matcherna).

Målvakt: Artur Boruc, POL
Försvarare: Philipp Degen, SUI, Fabio Cannavaro, ITA, Jamba, ANG, Philipp Lahm, GER
Mittfältare: Kaká, BRA, Tomáš Rosický, CZE, Dwight Yorke, TRI, Javier Mascherano, ARG, Arjen Robben, NED
Anfallare: Miroslav Klose, GER

Kvartsfinaler

Men fan då! Det var ju Argentina som skulle slå ut alla bajslagen. Det enda som kan rädda VM nu är att det blir en final mellan England och Tyskland där England vinner med 5-1 och alla målen görs på skott i ribban som studsar precis bakom mållinjen.

Den måste nog det

Liksom England lyckades sedermera även Italien och Brasilien ta sig till kvartsfinal utan att bjuda på en tillstymmelse till underhållande spel, och när man dessutom betänker vad de fick till skänks av domarna är VM just nu inte alls speciellt kul. Ensamt kvar att rädda uppstickarnas ära står Ukraina, vars seger mot Schweiz efter straffar visserligen inte alls var orättvis och dessutom innebar att målvakten med den snygga frisyren fick bli matchhjälte, men det känns fortfarande som om andra lag hade varit mer förtjänta av platsen. Drabbningen blev för övrigt en riktigt märklig rysare, som på 120 minuters speltid bara innehöll en varning och en offsideavblåsning.

Nej, VM-febern har oundvikligen gått ner nu. Kvartsfinalerna börjar först om tre dagar, och tills dess tror jag att jag ska försöka hålla mig flytande med Timo Räisänens VM-låt Bollen måste dö.

En nere, fyra kvar

Min teori om en tidig kollisions nödvändighet fick ytterligare vatten på sin kvarn idag. England - Ecuador blev precis den meningslösa tillställning som förutspåddes: engelsmännen tråkar ut sina motståndare och avgör på en fast situation. Blä.

Kvällsmatchen var desto roligare. Hård kamp i ett svindlande tempo mellan två wannabestorlag, och med en domare som inte riktigt hängde med och hamnade i mitten av spektaklet. Jag ska ändå inte kritisera hans insats. Ett rött kort kan vara matchförstörande - fyra är ren och skär underhållning. Men framför allt var det underbart att se portugiserna bokstavligt talat banka skiten ur ett holländskt lag som visade sina rätta färger och lyckades vara precis lika förhatliga även utan hästansiktet i uppställningen.

Fotboll är tråkigt

Sveriges uttåg ur detta VM blev sannerligen en blek tillställning. På samma sätt som flera andra lag på min pluslista fått utstå ett närmast oanständigt antal gånger, utvecklade sig matchen mot värdnationen till en träsklöpning. Det är verkligen inte roligt att se matcher där ett redan på förhand nederlagstippat lag hamnar i numerärt underläge (19 röda kort hittills i mästerskapet är ett rätt bedrövligt facit) efter att tidigare ha hamnat i målmässigt underläge. Även om den betalande hemmapubliken kan jubla åt resultatet borde den vara medveten om vilken potentiell dramatik den gick miste om. Klasskillnaden mellan Sverige och Tyskland borde egentligen inte vara större än den mellan Mexiko och Argentina.

Jag har egentligen inte fler kommentarer till eländet, mer än att konstatera att det här inte var Sveriges match och att det inte finns något att säga om att det andra laget gick vidare. Om vi däremot vill finnas med i EM om två år bör vi se oss om efter nya förbundskaptener, för under de åtta år som Lagerbäck har funnits med i bilden har laget i stort sett bara trampat vatten. Den här gången har vi inte heller hjälp av en drömlottning i kvalet.

Och så på delad femteplats i VM:s skytteliga: självmål av motståndarlag som Hernan Crespo krediterats för.

Glöm vad jag sagt om förbannelse

Nog tusan hade ändå Safran rätt när han kallade det för en officiell masspsykos att 94 % av Australiens befolkning trodde på att han lyckats upphäva den moçambikiske häxdoktorns förbannelse över deras fotbollslandslag. Man kunde ha misstänkt det redan efter det märkliga baklängesmålet mot Japan och de många frisparkarna Brasilien fick i present, men gårdagens avgörande match visade med all önskvärd tydlighet att förbannelsen lever ännu, men laget står nu så enat och starkt att inte ens häxkonster kan stoppa dess framfart. Trots en domarinsats där två uteblivna straffsparkar och en motståndarutvisning först efter tre gula kort bara var toppen på ett isberg av inkonsekventa bedömningar och dålig känsla för spelet, lyckades Socceroos genom total mangling av motståndet hämta in två underlägen för att uppnå det så ofta underbara slutresultatet 2-2. Och det var ju alltför väl att inte 202 cm nervvrak med händer som teflonpannor behövde bli syndabock.

Idag blir den sista fjärdedelen av slutspelsträdet klar och kan komma att innehålla den första åttondelsfinalen utan inblandning av något lag från högen med förhandsfavoriter. Det räcker med att Korea eller Schweiz ser till att vinna sin inbördes match och därmed ta hem gruppen och slippa möta Spanien. Personligen ser jag gärna ett möte mellan Korea, med VM:s vackraste tröjfärg och skönast sjungande fans, och Ukraina, med sju Andrij och en Oleksandr som kanske har snyggast frisyr av alla turneringens målvakter.

Cazzo durro dell' Cannavaro...

Det skulle behövts en John Safran på fler ställen i världen, för det tycks vila förbannelser över mina lag. Även Tjeckien är nu utslaget ur VM efter en match som blev precis så vedervärdig som man på förhand kunde ha fruktat. En första halvlek med ett italienskt mål på den enda målchansen avslutades med en tjeckisk utvisning. Även om tidsrymden nu blev mer kompakt, var det samma mönster som upprepade sig från matchen mot Ghana. Och mer än så brukar det inte krävas för att få en match förstörd, och i det här fallet en VM-kampanj krossad. Det här är ytterligare ett starkt argument för mina tidigare publicerade förslag på regeländringar.

Att Ghana gick vidare var roligt, men att de nu med all sannolikhet står inför en åttondelsfinal mot Brasilien där de måste klara sig utan superstjärnan Michael Essien, spär i närmast löjeväckande utsträckning på beläggen för traditionens roll i ett fotbolls-VM. Det luktar som en ny match där brassarna stundtals pressas tillbaka, men där motståndarna saknar den lilla sista detaljen som krävs för att få in bollarna. En detalj som i det här fallet mycket väl kan stavas S-I-N.

Ikväll förpassas huvudmatchen i grupp F, det nervkittlande och direkt avgörande uppgöret med Australien i en av rollerna, till sidokanalen TV4+. Den gamla vanliga kanalen utan plus visar istället den troligtvis betydelselösa matchen med ett hoppfullt men knappast tillräckligt Japan mot det hittills sega och allmänt ointressanta Brasilien. I det här fallet spelar det inte så stor roll, men jag minns från tiden innan det fanns sidokanaler hur irriterande den typen av prioriteringar kunde vara. Från den sista gruppspelsomgången i VM 98 visades exempelvis Spaniens match mot Bulgarien som till ingen nytta slutade med spanskt 6-1, medan den som ville följa den samtidiga avgörande toppmatchen mellan Nigeria och Paraguay (då med Chilavért mellan stolparna) förvisades till text-TV. Personligen tycker jag att den typen av disponeringar antyder att kanalerna inte tar mästerskapet på särskilt stort allvar.

Sverige - England 2-2 med mera

Jag tänker för ovanlighetens skull inte fälla några sarkastiska kommentarer om Sveriges avslutande gruppspelsmatch. För första gången i årets världsmästerskap drogs jag verkligen med i den nationella yra som råder. Ju längre matchen gick, desto oftare fann jag mig i färd med att skrika halsen av mig åt storbildsskärmen på det fullproppade grönområdet. Trots ett slutresultat som inte gav något mer än sitt inneboende underhållningsvärde, lämnade jag platsen med stor optimism. Spelet och skärpan i andra halvlek var de bästa det här laget har visat på länge och lovar mer inför fortsättningen. Målskyttet har kommit igång och trots den svaga matchinledningen blev de engelska chanserna aldrig riktigt så farliga att man började oroa sig för att siffrorna skulle rinna iväg. Frågan är hur Zlatan ska ta sig in i laget igen.

Det märkligaste med matchen är kanske att det finns synnerligen klara paralleller till sista gruppspelsmatchen mot Danmark i EM 2004. Slutresultatet blev detsamma, om än mindre kontroversiellt den här gången, och återigen var det Sverige som hamnade i underläge två gånger om och lyckades kvittera i slutminuterna. Joe Coles 1-0-mål var dessutom skrämmande likt Jon Dahl Tomassons dito. Dessa likheter kan ses som ett dåligt tecken inför fortsättningen, eftersom vi alla vet hur det gick då, men en klar skillnad finns. Den gången var det en riktig skitmatch som markerade en nedåtgående trend för det svenska laget efter den inledande 5-0-matchen, den här gången går trenden i rakt motsatt riktning. Kanske har de ändå snappat upp något från Bengt-Åke.

Det blir alltså åttondelsfinal i München på lördag, mot värdnationen och inte som jag hade hoppats. Ändå borde chanserna till avancemang vara goda. Individuellt är det tyska laget underlägset England, och det har stundtals uppvisat svagheter i såväl anfall som försvar. Vinner man den matchen tar man över tyskarnas lottning, som av tradition alltid brukar vara lätt (även om det inte verkar så den här gången). Och egentligen borde gruppspelet, där det inte räcker med att inte förlora matcherna, vara den svåraste biten för det svenska laget. Vem ska kunna slå ut oss nu när vi rider på en framgångsvåg och inte längre kan förlora de matcher som avgörs på förlängning och straffar?