BOROOM!

Även grupp E är nu igång, och det med en rejäl explosion. Tjeckien visade på nytt upp sina bästa takter och körde över USA med tre mål mot noll. Turneringens hårdaste målskott hittills avlossades redan i femte minuten - från Jan Kollers panna. Två fantastiska prestationer av Tomáš Rosický fastställde slutresultatet och såg till att de moln som jag var uppe bland för två år sedan började torna upp sig igen. Det som hade kunnat grumla segerglädjen var den skada som strax före paus drabbade Koller, men enligt de senaste rapporterna var den tydligen inte så allvarlig som befarats. Nu ser jag fram emot att följa det här laget så långt in i turneringen som det bara är möjligt.

Amerikanerna blir man inte riktigt klok på. De gjorde inte alls någon dålig match mot tjeckerna, vann bollinnehavet med 55-45 mycket tack vare att den välsmorda försvarslinjen lyckades med nio offsideställningar, men ändå var de aldrig riktigt i närheten. I VM 2002 åkte man som bekant ut i kvartsfinalen mot Tyskland med uddamålet, även då efter att ha haft större delen av bollinnehavet. I åttondelsfinalen hade man besegrat Mexiko i det som, tidiga 8-0-resultat till trots, var turneringens mest ensidiga match bollinnehavsmässigt - till Mexikos fördel. Frågan man borde ställa till USA-laget lyder följaktligen: vad ska ni med bollen till?

Sist på kvällen fullbordades denna upplyftande VM-dag med matchen mellan Italien och Ghana. Om Australien - Japan var den här turneringens mest underhållande match på ett dramaturgiskt plan så var det här dess motsvarighet på ett spelmässigt. Oräkneliga skott avlossades och den ghanesiske målvakten lyckades ömsom briljera med närskottsparader, ömsom förskräcka med planlösa utrusningar. Om det är så här kul att se spaggarna vinna, hur kul ska det då inte bli att se dem förlora?

För att sammanfatta grupp A-E måste jag säga att jag nästan är mer imponerad av samtliga lag i grupp C och E, än jag är av något av lagen i de tre andra grupperna. Lottningen känns inte helt rättvis.

Ikväll skrivs för övrigt fotbollshistoria, när jag för första gången någonsin kommer att hålla på Brasilien i en VM-match. Anledningen är förstås att jag inte vill se dagens motståndare (som jag inte ens tänker nämna vid namn) ta några extrapoäng i kampen om grupp F:s andraplats, som man realistiskt nog får kalla det som utkämpas mellan de tre andra lagen. Även om inget av dem kommer ge brassarna en lätt match.

I dagens Sydsvenskan uppges Lars Lagerbäck, angående den temperamentsfulla taktikdispyten mellan spelarna, ha sagt: Vi pressades inte till att göra uppspelen på annat sätt än vi tänkt. Har vi då tänkt något över huvud taget? Vad jag kan minnas av VM hittills är Sverige det enda lag (och Mellberg den enda spelaren) som har tillgripit chansartade långbollar mot ett uppställt försvar, vilket i så gott som samtliga fall resulterade i bollförlust. Om det inte var illa nog mot T&T, hur ska det då bli när vi ställs mot bättre motstånd som inte ger oss bollen tillbaka lika lätt? Mitt förtroende för Lagerbäck har aldrig varit särskilt stort, och just nu verkar det som om det hänger helt på spelarna att ta sig i kragen och ge järnet om det här ska bli ett så bra svenskt VM som vi alla hoppats på. Ur den aspekten känns åtminstone diskussionen i omklädningsrummet som ett steg framåt.