Tradition slår klass

Två intressanta kvällsmatcher spelades igår. I den första möttes Brasilien och Australien, och därmed var min inställning till Brasilien tillbaka där den brukar vara. Det resulterade i en jämn och mållös första halvlek, utan att något av lagen spelat särskilt bra. Andra halvan av matchen bjöd på bättre spel och två beigea brassemål som räckte för en ny seger, trots flera bra kvitteringschanser. Och efter att nu ha följt detta hyllade brasilianska landslag två gånger, med sympatierna en gång för och en gång emot dem, så har jag svårt att förstå grejen. Båda matcherna har varit bland det mest plågsamma jag har skådat under det här mästerskapet. En enorm respekt från motståndarna besvaras med trögt, statiskt, ofokuserat spel med några ögonblick av individuell briljans som lika gärna kan komma när man är ute och hämtar en kopp kaffe. Det snackas om att de har en växel till att lägga in, men det sa man för fyra år sedan också och då stod de ändå till slut som världsmästare medan man tänkte jaha, var det här allt? Vad ska man annars säga om deras resa förbi motståndet Turkiet, Kina, Costa Rica, Belgien, England, Turkiet igen och Tyskland (med Michael Ballack avstängd)? Det är en lottning som Sverige hade kunnat bli världsmästare med. Traditionens makt ska verkligen inte underskattas i VM-sammanhang.

Varför är det då så många som har Brasilien som ett favoritlag utöver sitt eget land? Jag antar att det har att göra med deras tekniskt skickliga spelare i kombination med lekfullheten och att även öppenheten mot omvärlden inverkar. Och visst är detta trevliga egenskaper, men jag tycker samtidigt att det har väldigt lite med idrott att göra och därför ser jag heller ingen anledning att hålla på dem. Om de åker ut i kvarten blir de knappast så ledsna att lekfullheten går förlorad för alltid. Förlorar de är det för att de har mött ett lag som gjort en bättre insats. Vill man se individuella prestationer kan man lika gärna gå på cirkus (det kanske inte är en slump att den brasilianska nationalsången låter som cirkusmusik?). För mig handlar ett VM om kampen och stoltheten att representera något mer än ett skomärke. Om Brasilien vill bli förtjänta av en världsmästartitel i år så måste de visa mer på planen och göra det mot starkare motstånd.

Den sena kvällsmatchen mellan Frankrike och Korea blev mer njutningsfull, även om det satt långt inne. Trots att koreanerna knappt hade kommit in i straffområdet under matchens första åttio minuter var det fullkomligt rättvist när Park Ji-Sung kvitterade den franska ledningen som hade kommit på ett tidigt slumpmål efter ett spel som faktiskt var riktigt imponerande för att vara av Les Misérables.