Kvartsfinaler

Men fan då! Det var ju Argentina som skulle slå ut alla bajslagen. Det enda som kan rädda VM nu är att det blir en final mellan England och Tyskland där England vinner med 5-1 och alla målen görs på skott i ribban som studsar precis bakom mållinjen.

Den måste nog det

Liksom England lyckades sedermera även Italien och Brasilien ta sig till kvartsfinal utan att bjuda på en tillstymmelse till underhållande spel, och när man dessutom betänker vad de fick till skänks av domarna är VM just nu inte alls speciellt kul. Ensamt kvar att rädda uppstickarnas ära står Ukraina, vars seger mot Schweiz efter straffar visserligen inte alls var orättvis och dessutom innebar att målvakten med den snygga frisyren fick bli matchhjälte, men det känns fortfarande som om andra lag hade varit mer förtjänta av platsen. Drabbningen blev för övrigt en riktigt märklig rysare, som på 120 minuters speltid bara innehöll en varning och en offsideavblåsning.

Nej, VM-febern har oundvikligen gått ner nu. Kvartsfinalerna börjar först om tre dagar, och tills dess tror jag att jag ska försöka hålla mig flytande med Timo Räisänens VM-låt Bollen måste dö.

En nere, fyra kvar

Min teori om en tidig kollisions nödvändighet fick ytterligare vatten på sin kvarn idag. England - Ecuador blev precis den meningslösa tillställning som förutspåddes: engelsmännen tråkar ut sina motståndare och avgör på en fast situation. Blä.

Kvällsmatchen var desto roligare. Hård kamp i ett svindlande tempo mellan två wannabestorlag, och med en domare som inte riktigt hängde med och hamnade i mitten av spektaklet. Jag ska ändå inte kritisera hans insats. Ett rött kort kan vara matchförstörande - fyra är ren och skär underhållning. Men framför allt var det underbart att se portugiserna bokstavligt talat banka skiten ur ett holländskt lag som visade sina rätta färger och lyckades vara precis lika förhatliga även utan hästansiktet i uppställningen.

Fotboll är tråkigt

Sveriges uttåg ur detta VM blev sannerligen en blek tillställning. På samma sätt som flera andra lag på min pluslista fått utstå ett närmast oanständigt antal gånger, utvecklade sig matchen mot värdnationen till en träsklöpning. Det är verkligen inte roligt att se matcher där ett redan på förhand nederlagstippat lag hamnar i numerärt underläge (19 röda kort hittills i mästerskapet är ett rätt bedrövligt facit) efter att tidigare ha hamnat i målmässigt underläge. Även om den betalande hemmapubliken kan jubla åt resultatet borde den vara medveten om vilken potentiell dramatik den gick miste om. Klasskillnaden mellan Sverige och Tyskland borde egentligen inte vara större än den mellan Mexiko och Argentina.

Jag har egentligen inte fler kommentarer till eländet, mer än att konstatera att det här inte var Sveriges match och att det inte finns något att säga om att det andra laget gick vidare. Om vi däremot vill finnas med i EM om två år bör vi se oss om efter nya förbundskaptener, för under de åtta år som Lagerbäck har funnits med i bilden har laget i stort sett bara trampat vatten. Den här gången har vi inte heller hjälp av en drömlottning i kvalet.

Och så på delad femteplats i VM:s skytteliga: självmål av motståndarlag som Hernan Crespo krediterats för.

Glöm vad jag sagt om förbannelse

Nog tusan hade ändå Safran rätt när han kallade det för en officiell masspsykos att 94 % av Australiens befolkning trodde på att han lyckats upphäva den moçambikiske häxdoktorns förbannelse över deras fotbollslandslag. Man kunde ha misstänkt det redan efter det märkliga baklängesmålet mot Japan och de många frisparkarna Brasilien fick i present, men gårdagens avgörande match visade med all önskvärd tydlighet att förbannelsen lever ännu, men laget står nu så enat och starkt att inte ens häxkonster kan stoppa dess framfart. Trots en domarinsats där två uteblivna straffsparkar och en motståndarutvisning först efter tre gula kort bara var toppen på ett isberg av inkonsekventa bedömningar och dålig känsla för spelet, lyckades Socceroos genom total mangling av motståndet hämta in två underlägen för att uppnå det så ofta underbara slutresultatet 2-2. Och det var ju alltför väl att inte 202 cm nervvrak med händer som teflonpannor behövde bli syndabock.

Idag blir den sista fjärdedelen av slutspelsträdet klar och kan komma att innehålla den första åttondelsfinalen utan inblandning av något lag från högen med förhandsfavoriter. Det räcker med att Korea eller Schweiz ser till att vinna sin inbördes match och därmed ta hem gruppen och slippa möta Spanien. Personligen ser jag gärna ett möte mellan Korea, med VM:s vackraste tröjfärg och skönast sjungande fans, och Ukraina, med sju Andrij och en Oleksandr som kanske har snyggast frisyr av alla turneringens målvakter.

Cazzo durro dell' Cannavaro...

Det skulle behövts en John Safran på fler ställen i världen, för det tycks vila förbannelser över mina lag. Även Tjeckien är nu utslaget ur VM efter en match som blev precis så vedervärdig som man på förhand kunde ha fruktat. En första halvlek med ett italienskt mål på den enda målchansen avslutades med en tjeckisk utvisning. Även om tidsrymden nu blev mer kompakt, var det samma mönster som upprepade sig från matchen mot Ghana. Och mer än så brukar det inte krävas för att få en match förstörd, och i det här fallet en VM-kampanj krossad. Det här är ytterligare ett starkt argument för mina tidigare publicerade förslag på regeländringar.

Att Ghana gick vidare var roligt, men att de nu med all sannolikhet står inför en åttondelsfinal mot Brasilien där de måste klara sig utan superstjärnan Michael Essien, spär i närmast löjeväckande utsträckning på beläggen för traditionens roll i ett fotbolls-VM. Det luktar som en ny match där brassarna stundtals pressas tillbaka, men där motståndarna saknar den lilla sista detaljen som krävs för att få in bollarna. En detalj som i det här fallet mycket väl kan stavas S-I-N.

Ikväll förpassas huvudmatchen i grupp F, det nervkittlande och direkt avgörande uppgöret med Australien i en av rollerna, till sidokanalen TV4+. Den gamla vanliga kanalen utan plus visar istället den troligtvis betydelselösa matchen med ett hoppfullt men knappast tillräckligt Japan mot det hittills sega och allmänt ointressanta Brasilien. I det här fallet spelar det inte så stor roll, men jag minns från tiden innan det fanns sidokanaler hur irriterande den typen av prioriteringar kunde vara. Från den sista gruppspelsomgången i VM 98 visades exempelvis Spaniens match mot Bulgarien som till ingen nytta slutade med spanskt 6-1, medan den som ville följa den samtidiga avgörande toppmatchen mellan Nigeria och Paraguay (då med Chilavért mellan stolparna) förvisades till text-TV. Personligen tycker jag att den typen av disponeringar antyder att kanalerna inte tar mästerskapet på särskilt stort allvar.

Sverige - England 2-2 med mera

Jag tänker för ovanlighetens skull inte fälla några sarkastiska kommentarer om Sveriges avslutande gruppspelsmatch. För första gången i årets världsmästerskap drogs jag verkligen med i den nationella yra som råder. Ju längre matchen gick, desto oftare fann jag mig i färd med att skrika halsen av mig åt storbildsskärmen på det fullproppade grönområdet. Trots ett slutresultat som inte gav något mer än sitt inneboende underhållningsvärde, lämnade jag platsen med stor optimism. Spelet och skärpan i andra halvlek var de bästa det här laget har visat på länge och lovar mer inför fortsättningen. Målskyttet har kommit igång och trots den svaga matchinledningen blev de engelska chanserna aldrig riktigt så farliga att man började oroa sig för att siffrorna skulle rinna iväg. Frågan är hur Zlatan ska ta sig in i laget igen.

Det märkligaste med matchen är kanske att det finns synnerligen klara paralleller till sista gruppspelsmatchen mot Danmark i EM 2004. Slutresultatet blev detsamma, om än mindre kontroversiellt den här gången, och återigen var det Sverige som hamnade i underläge två gånger om och lyckades kvittera i slutminuterna. Joe Coles 1-0-mål var dessutom skrämmande likt Jon Dahl Tomassons dito. Dessa likheter kan ses som ett dåligt tecken inför fortsättningen, eftersom vi alla vet hur det gick då, men en klar skillnad finns. Den gången var det en riktig skitmatch som markerade en nedåtgående trend för det svenska laget efter den inledande 5-0-matchen, den här gången går trenden i rakt motsatt riktning. Kanske har de ändå snappat upp något från Bengt-Åke.

Det blir alltså åttondelsfinal i München på lördag, mot värdnationen och inte som jag hade hoppats. Ändå borde chanserna till avancemang vara goda. Individuellt är det tyska laget underlägset England, och det har stundtals uppvisat svagheter i såväl anfall som försvar. Vinner man den matchen tar man över tyskarnas lottning, som av tradition alltid brukar vara lätt (även om det inte verkar så den här gången). Och egentligen borde gruppspelet, där det inte räcker med att inte förlora matcherna, vara den svåraste biten för det svenska laget. Vem ska kunna slå ut oss nu när vi rider på en framgångsvåg och inte längre kan förlora de matcher som avgörs på förlängning och straffar?

Rädda kollisionen!

Ett reservbetonat och oinspirerat Ecuador lyckades tyvärr inte stoppa den tyska vinstmaskinen, så för att drömmen om en klassisk åttondelsfinal ska bli verklighet krävs det att Sverige slår England. Och det är inte att kräva lite. Taktiken ser av allt att döma ut att bli samma som i kvalmatchen borta mot Kroatien, där förbundskaptenerna också av någon anledning tyckte att ett oavgjort resultat var till belåtenhet. Då fungerade den till 99 %. Den resterande procentenheten fylldes av att lagkaptenen stod och viftade fånigt med händerna, vilket orsakade en straff och tvingade laget att göra en taktisk kovändning och försöka göra ett kvitteringsmål. Det gick inte särskilt bra den gången. Men hade det inte varit för straffen så hade det ju faktiskt blivit 0-0, så varför inte försöka igen? Den här gången kanske handen tillhör någon av de engelska spelarna.

Ty om England får möta Ecuador kommer troligtvis inte underhållningsvärdet att vara i närheten av den av mig förespråkade varianten. Sydamerikanerna känns som ett lag som engelsmännen skulle nyttja sin uttråkningstaktik från Paraguaymatchen mot, medan ett möte med ärkerivalerna skulle framkalla en helt annan intensitet på planen.

Slutligen: en riskkalkyl för att Sverige skulle misslyckas med att avancera. Trinidad & Tobago har i sina två första matcher endast skapat ströchanser, och inget tyder på att de ska börja hänga in strutar nu. Paraguay, trots att de inte har något att spela för, är fortfarande ett lag med mer skicklighet som bör ha det mesta av spelet och chanserna. Även om karibierna vinner matchen blir marginalen knappast mer än ett mål. Samtidigt har Sverige inte förlorat en mästerskapsmatch med mer än ett mål sedan 2-4 mot Västtyskland i VM 1974, matchen där Ralf Edström gjorde sitt klassiska volleymål. Det spel som England visade upp efter sitt ledningsmål mot Paraguay inger inte heller någon fruktan för att siffrorna ska rasa iväg. Nu har jag beräknat riskerna till en försumbar nivå utan att ens nämna den långa svenska förlustfria sviten mot dagens motståndare.

För att sätta sviten utan flermålsförluster i ett perspektiv kan nämnas att grannlandet Danmark har åkt ur sina tre senaste mästerskap efter 0-3 i baken. I EM för två år sedan blev det stryk mot Tjeckien i kvarten, i VM för fyra år sedan samma siffror mot England i åttondelen, och i EM 2000 åkte de røde og hvide på rejält med däng redan i gruppspelet med två gånger resultatet, mot Frankrike och Holland, följt av 0-2 mot Tjeckien.

Mohammed vs. Andrij

I Saudiarabiens landslag finns det sju spelare som heter Mohammed. Ukrainas lag har lika många med namnet Andrij. Strax börjar en match mellan de båda nationerna. Efter den svaga starten hoppas Ukraina på att snabbt studsa tillbaka, och får de matchen dit de vill kan Sjevtjenko få det riktigt roligt i straffområdet. För Togo är dock det roliga över efter dagens förlust mot Schweiz.

Apropå helt onödiga saker så stör jag mig grymt mycket på de felaktiga nationsbeteckningar som förekommer på ställningsdisplayen i fyrans sändningar. Ibland är det som om de anstränger sig för att göra fel, som när handbollskvalmatchen Sverige - Island dök upp i VM-dramatiken och gästerna försågs med beteckningen ICE, när det för en gångs skull hade blivit rätt om de följt sitt normala förfarande, d.v.s. att använda sig av de tre första bokstäverna i nationens svenska namn. Det värsta exemplet var dock när Saudiarabien förkortades till SAU, vilket är tyska för sugga och därmed en grov kränkning mot landets muslimska befolkning. Dessutom tycker jag att det är dags att kommentatorerna lär sig att det korrekta schweiziska uttalet av Alexander Freis namn är [frej] och inte det högtyska [fraj].

Tradition slår klass

Två intressanta kvällsmatcher spelades igår. I den första möttes Brasilien och Australien, och därmed var min inställning till Brasilien tillbaka där den brukar vara. Det resulterade i en jämn och mållös första halvlek, utan att något av lagen spelat särskilt bra. Andra halvan av matchen bjöd på bättre spel och två beigea brassemål som räckte för en ny seger, trots flera bra kvitteringschanser. Och efter att nu ha följt detta hyllade brasilianska landslag två gånger, med sympatierna en gång för och en gång emot dem, så har jag svårt att förstå grejen. Båda matcherna har varit bland det mest plågsamma jag har skådat under det här mästerskapet. En enorm respekt från motståndarna besvaras med trögt, statiskt, ofokuserat spel med några ögonblick av individuell briljans som lika gärna kan komma när man är ute och hämtar en kopp kaffe. Det snackas om att de har en växel till att lägga in, men det sa man för fyra år sedan också och då stod de ändå till slut som världsmästare medan man tänkte jaha, var det här allt? Vad ska man annars säga om deras resa förbi motståndet Turkiet, Kina, Costa Rica, Belgien, England, Turkiet igen och Tyskland (med Michael Ballack avstängd)? Det är en lottning som Sverige hade kunnat bli världsmästare med. Traditionens makt ska verkligen inte underskattas i VM-sammanhang.

Varför är det då så många som har Brasilien som ett favoritlag utöver sitt eget land? Jag antar att det har att göra med deras tekniskt skickliga spelare i kombination med lekfullheten och att även öppenheten mot omvärlden inverkar. Och visst är detta trevliga egenskaper, men jag tycker samtidigt att det har väldigt lite med idrott att göra och därför ser jag heller ingen anledning att hålla på dem. Om de åker ut i kvarten blir de knappast så ledsna att lekfullheten går förlorad för alltid. Förlorar de är det för att de har mött ett lag som gjort en bättre insats. Vill man se individuella prestationer kan man lika gärna gå på cirkus (det kanske inte är en slump att den brasilianska nationalsången låter som cirkusmusik?). För mig handlar ett VM om kampen och stoltheten att representera något mer än ett skomärke. Om Brasilien vill bli förtjänta av en världsmästartitel i år så måste de visa mer på planen och göra det mot starkare motstånd.

Den sena kvällsmatchen mellan Frankrike och Korea blev mer njutningsfull, även om det satt långt inne. Trots att koreanerna knappt hade kommit in i straffområdet under matchens första åttio minuter var det fullkomligt rättvist när Park Ji-Sung kvitterade den franska ledningen som hade kommit på ett tidigt slumpmål efter ett spel som faktiskt var riktigt imponerande för att vara av Les Misérables.

Brott och straff

Med fyra inledande grupper där det inför tredje omgången är så gott som klart vilka lag som kommer gå vidare, är det en frisk fläkt att skåda den dramatik som gårdagens uppgörelser har skapat i grupp E. Tjeckien och Italien, som var två av de lag som imponerade allra mest i den första omgången, löper nu stor risk att inte göra varandra sällskap till åttondelen. Ghanas expertförutspådda brakseger över tjeckerna innebär nu att en avslutande viktoria mot ett tröttkört USA räcker för att säkra ett avancemang och rädda Afrikas ära. Lika slitna tjecker (oerhört spända inför läkarbesked) och italienare (det VAR roligare att se dem misslyckas) får i så fall göra upp om vilka som följer med. Ett annat intressant scenario är att båda matcherna slutar oavgjort, vilket skulle innebär att Tjeckien tar andraplatsen på målskillnad före Ghana, som i den händelsen säkerligen kommer gräma sig över de missade chanserna i gårdagsmatchens slutskede. Det är ändå inget mot vad en amerikansk 2-1-seger över Italien hade inneburit efter ett fullt tänkbart kryss i de blåkläddas avslutande tjeckmatch. Lottningsaction!

Det mest bestående intrycket efter gårdagens tre matcher är dock indignationen över reglerna. Två utdömda straffsparkar och fyra röda kort blev domarnas facit, vilket är beklagligt efter en turneringsinledning som i stor utsträckning förskonat oss från dylika övergrepp. Det förefaller obegripligt att regelverket i allmänhet, och för den typen av situationer i synnerhet, inte ifrågasätts oftare. Hur direkt ologiska begrepp som straffområde och målchansutvisning kan tillåtas förekomma i världens största sport är mig en gåta. Här följer min lista på saker som kan förbättras:

• Utvisningar är nödvändiga som personligt straff, men fungerar dåligt som bestraffningsredskap för ett lag. Av flera skäl:

1. Straffmagnituden påverkas av hur mycket tid som återstår av matchen.
2. Straffmagnituden påverkas av ställningen i matchen (det är lättare att bevaka än att jaga med en man kort).
3. Laget får ett bestående straff för en enskild situation som involverar en enskild spelare.
4. Laget tvingas överge sin ursprungliga spelplan, vilket leder till att matchkvaliteten försämras.

För att undvika detta borde utvisade spelare ersättas med avbytare, så att alla inblandade kan garanteras att en match kommer genomföras med elva spelare i varje lag. Det skulle förstärka dess varudeklaration. Gårdagens promenadfotbollsuppvisning under slutminuterna av ett tiomanna-Italien mot ett niomanna-USA var en travesti på den gamla hejaramsan Öka takten sista kvarten.

• Straffområdet är en anakronism. Det tillkom under en tid när spelet såg ut på ett helt annat sätt. I dagens fotboll är dess främsta funktion att det ger spelarna större anledning att lägga sig ner när de hade kunnat fortsätta spela. Straffspark borde givetvis bara utdömas i situationer där ett lag regelvidrigt berövas en klar målchans, detta oavsett var på planen det sker. Om ett lag regelvidigt berövas ett givet mål, t.ex. om en försvarsspelare räddar en boll på mållinjen med handen, borde mål dömas. Detta besparar oss dessutom de idiotiska målchansutvisningarna, som har alla de vanliga utvisningarnas ovannämnda brister, kryddat med galenskapen i att utdöma ett strängt personligt straff till den spelare som har oturen att befinna sig närmast situationen.

• Det är ett allvarligt problem att längden av en fotbollsmatch är helt godtycklig och enväldigt bestämd av domaren. Vid flera tillfällen i årets VM har tilläggstiden i andra halvlek varit uppenbart för kort. Det ser inte heller riktigt klokt ut att spelare vid byten och fasta situationer kan röra sig i snigelfart utan att domaren kan göra annat än att hota med en varning. Ge publiken och spelarna en synlig matchklocka istället, som kan stannas vid uppenbara maskningar och situationer som föranleder längre spelavbrott.

• Offsidesituationer är bevisat omöjliga att avgöra med blotta ögat och bedöms därför också väldigt godtyckligt, trots att de kan vara helt matchavgörande. Det skulle inte krävas särskilt avancerad teknik för att ge snabb assistans till linjemännen i de bedömningarna.

• Ännu enklare teknik skulle förhindra otyget med tröjdragningar. Tvinga spelarna att bära grepplåsande handbeklädnader. Det kanske känns ovant till en början, men när man ser hur mycket öppnare spelet blir så tror jag ingen kommer sakna det gamla.

• Avstängningar efter upprepade varningar är också besvärande, eftersom de gynnar de närmaste motståndarna till laget med en avstängd spelare. Framför allt är många gula kort tveksamt utdömda, och det borde vara lättare att få dem annullerade i efterhand. Samma sak för situationer som borde renderat en varning men förbigått domaren, eftersom det sänder dåliga signaler att spelare kan komma undan med dåligt uppträdande.

Fifa kommer dock inte att ändra på något, utan försvarar sig med att fotbollen är världens största sport och därför inte behöver modifieras. Jag tror dock inte att folk skulle sluta gå på fotboll för att reglerna blir mer rättvisa och konsekventa. Dessutom är missnöje med orättvisa bedömningar en stor källa till irriation som kan leda till aggressivitet hos mindre nogräknade supportrar. HUR MÅNGA SKA BEHÖVA DÖ I FOTBOLLSVÅLDET INNAN NI GÖR NÅGOT? HUR MÅNGA SKA BEHÖVA DÖ?!

Tjena Afrika

För Elfenbenskusten upprepade sig tyvärr mönstret från Argentinamatchen. Återigen ett tidigt baklängesmål på en fast situation följt av ytterligare ett på ett ströanfall där försvaret inte är på tårna. Hur medveten jag än må vara om vad det hela går ut på, när bra spel inte belönas är fotboll ändå väldigt frustrerande att titta på.

Istället fick Angola stå för den första egentliga afrikanska framgången genom sin pinne mot ett oinspirerat Mexiko. Angola är ett lag med hopplöst trevande anfallsspel och virrigt försvar i boxen, men har annars visat upp ett spel över förväntan. De har dessutom snygga dräkter och en spelare som blivit något av en favorit för mig. Varje gång han slår undan en boll på mållinjen eller gör något annat duktigt ingripande kan jag inte låta bli att utropa: OH YEAH, OH JAMBA!

Brasklapp

Jag måste till slut medge att Källström ändå var bra igår. Jag har utvecklat väldigt kritiska glasögon att betrakta honom med, som en följd av all favorisering han ofta har utsatts för utan egentlig motprestation. Alltså har jag en förmåga att redan på förhand känna igen alla situationer där han kommer misslyckas med sitt ingripande. När han gör en lyckad framspelning så kan det lättare förbigå mig, och i det här fallet var det tydligen så att han just hade legat bakom några sådana. Däremot står jag fast vid att han inte är lösningen på landslagets spelmässiga problem, och han kan mycket väl få problem mot starkare försvar. Att positionen inte riktigt fungerar skyller jag främst på den taktiska dispositionen. Det bästa hade varit att i Englandsmatchen, som man kan ha råd att förlora och därmed ger utrymme för experiment, våga pröva att spela med Källström bakom Svensson och börja med Linderoth på bänken. Den gången man har gjort så är fortfarande Källströms bästa landslagsinsats, dessutom kan Svensson i en sådan uppställning få mer boll och känna mindre press.

Närmast väntar ödesmatchen Holland - Elfenbenskusten. Elfenbenskusten var ett mål sämre än Argentina, som var sex mål bättre än Serbien/Montenegro. Alltså är ivorianerna fem mål bättre än serberna, som i sin tur var ett mål sämre än holländarna. En afrikansk fyramålsseger är med andra ord fullt rimligt idag. Jag håller tummarna för den logiken.

Sverige - Paraguay 1-0

Visst är det underbart med en seger, men jag tänker inte sluta fundera för det. Här är några reflektioner från matchen:

• Zlatans skada var det bästa som kunde hända laget. Nu kom Allbäck in på hans plats och gjorde en strålande insats. Jag tvivlar på att förbundskaptenerna hade vågat göra det bytet annars.
• Angående övriga byten är det oroväckande att laget målat in sig i ett hörn där man inte har fler offensiva alternativ än att kasta in nya vattenbärare på kanterna.
  
• Kim Källström är fortfarande ingen given man för startelvan. Han slår bort mängder av passningar och bjuder verkligen inte på några bra inlägg.
• Efter att ha sett samtliga 32 lag spela i VM är det beklämmande att konstatera att Sverige har det sämsta passningsspelet av alla. Det måste gå att göra bättre. Jag vägrar tro att nordbor är genetiskt programmerade att spela på det här sättet.
  

Ge oss en kollision!

I och med Ecuadors klara 3-0 över Costa Rica idag är de tillsammans med Tyskland, som sent omsider igår betvingade Polen, första lag klara för åttondelsfinal. Dagens resultat betyder även att
värdnationen är tvungen att vinna i sista omgången för att ro hem gruppsegern och därmed undgå ett tidigt möte med arvsfienden England, som lär vinna Sveriges grupp. Detta är något som jag innerligt hoppas att de misslyckas med. Inte för att motståndet har så värst stor inverkan på Sveriges eventuella chanser, men England - Tyskland är ett klassiskt möte som oavsett utgång kommer bjuda på stor underhållning såväl på som utanför planen. Vansinnig intensitet i närkamperna, kokande läktare, psykande påminnelser om tidigare resultat länderna emellan, himmel- respektive helvetesstämning efteråt. Möts de inte i åttondelen så går världen miste om allt detta, om inte det högst osannolika inträffar att båda går till final. Alla, möjligen engelsmän och tyskar undantagna, borde hålla tummarna för att denna kollision ska bli av.

Och ikväll spelar Sverige ödesmatch mot Paraguay. Oavsett vad som antytts tidigare är jag optimist. Motståndarna måste spela för seger, och i sådana lägen är det svenska försvaret tillräckligt bra för att inte släppa in några mål. Trots att Mattias Jonson i stort sett är oduglig hade jag inte haft något emot att se honom i startelvan, han hade kunnat springa sig och försvaret trötta och därmed ge ett perfekt utgångsläge för en inhoppande Chippen. Kim Källström behöver inte heller vara fel i det här läget. Det viktigaste är trots allt resultatet och inte vilka som spelar.

Fjäsk upp i halsen och över öronen

Igår spelades det ju även matcher i grupp G, men det var uppenbarligen ganska lätt att glömma bort. Visserligen slog Korea som väntat Togo efter en trevlig vändning, men den insats Frankrike och deras tunga pjäser stod för mot Schweiz kan betraktas som ett riktigt lågvattenmärke. Les Misérables kanske man kan kalla det för att låta lite mer poetisk.

Det var bara en tidsfråga, men i sista gruppens första match levererades VM:s första riktiga kräkmedel. Mästerskapsveteranen Spanien ställdes mot debutanten Ukraina, och som så många gånger förr fick de uppfjäskade solstolspajasarna från Europas ändtarm matchen till skänks. Det enda som vaskades fram i chansväg räckte till två mål inom loppet av fem minuter i första halvlek, den andra av strutarna på en ren gratisfrispark. Som om inte det var nog inleddes matchens andra halva med en situation som resulterade i mästerskapets första straffspark, direktutvisning och domarskandal. De blågula bjöd inte på särskilt bra spel under den tid matchen vad vid liv, men slutsiffrorna 4-0 var kraftigt uppblåsta.

Jag vet inte om det är för att så många svenskar inte har något bättre ställe att ställa sina paraplydrinkar på under några veckor om året, men fjäsket för Spanien verkar inte känna några gränser. När deras lag för fyra år sedan fick lämna Japan och Korea efter en straffsparksavgjord match där de fått några tveksamma domslut mot sig, blev det ramaskri och stora tidningsrubriker med tillhörande bilder som illustrerade alla situationer där en konspirativ hjälpande hand skulle ha ingripit till värdnationen till motståndares fördel. Något man glömde bort var att spanjorerna skulle vara glada att de över huvud taget kommit så långt, efter att ha överlevt en förlängning där man blev fullkomligt överkörda och ännu ett straffsparksavgörande där man stod för två missar, detta i åttondelsfinalen mot Irland. Och även i detta mästerskap fick man sin inledningsmatch till skänks, då mot Slovenien. Nu får jag sätta mitt hopp till att historien upprepar sig.

Närmast väntar första omgångens fullbordande genom mötet mellan Tunisien och Saudiarabien. Det får man nog räkna som första omgångens på förhand minst sexiga match.

Oh Samba!

Så var brassarna också iväg på sin färd mot det VM-guld som alla räknar med att de ska ta. Premiären bjöd på en seger efter att Kaká gjort matchens enda mål ur den typen av läge utanför straffområdet som man aldrig bör släppa till mot dem. Annars var inte insatsen helt övertygande. Som väntat gav den tokoffensiva uppställningen ett antal riktigt skarpa möjligheter för det skickliga motståndarlaget att utjämna. Därtill imponerade varken Adriano eller Ronaldo, d.v.s. just de som är tänkta att göra målen framåt, och med tanke på att deras form länge har varit sviktande finns det anledning för mången brassevän världen över att börja räkna gråa hår. På bänken finns oerhört duktiga ersättare, men klarar de att axla det tunga ansvaret för att det produceras mål? Den dag skotten sitter på fel sida av stolpen kan det här laget vara illa ute.

Ja, grupp F blir också tuff. Jätte-tuff.

BOROOM!

Även grupp E är nu igång, och det med en rejäl explosion. Tjeckien visade på nytt upp sina bästa takter och körde över USA med tre mål mot noll. Turneringens hårdaste målskott hittills avlossades redan i femte minuten - från Jan Kollers panna. Två fantastiska prestationer av Tomáš Rosický fastställde slutresultatet och såg till att de moln som jag var uppe bland för två år sedan började torna upp sig igen. Det som hade kunnat grumla segerglädjen var den skada som strax före paus drabbade Koller, men enligt de senaste rapporterna var den tydligen inte så allvarlig som befarats. Nu ser jag fram emot att följa det här laget så långt in i turneringen som det bara är möjligt.

Amerikanerna blir man inte riktigt klok på. De gjorde inte alls någon dålig match mot tjeckerna, vann bollinnehavet med 55-45 mycket tack vare att den välsmorda försvarslinjen lyckades med nio offsideställningar, men ändå var de aldrig riktigt i närheten. I VM 2002 åkte man som bekant ut i kvartsfinalen mot Tyskland med uddamålet, även då efter att ha haft större delen av bollinnehavet. I åttondelsfinalen hade man besegrat Mexiko i det som, tidiga 8-0-resultat till trots, var turneringens mest ensidiga match bollinnehavsmässigt - till Mexikos fördel. Frågan man borde ställa till USA-laget lyder följaktligen: vad ska ni med bollen till?

Sist på kvällen fullbordades denna upplyftande VM-dag med matchen mellan Italien och Ghana. Om Australien - Japan var den här turneringens mest underhållande match på ett dramaturgiskt plan så var det här dess motsvarighet på ett spelmässigt. Oräkneliga skott avlossades och den ghanesiske målvakten lyckades ömsom briljera med närskottsparader, ömsom förskräcka med planlösa utrusningar. Om det är så här kul att se spaggarna vinna, hur kul ska det då inte bli att se dem förlora?

För att sammanfatta grupp A-E måste jag säga att jag nästan är mer imponerad av samtliga lag i grupp C och E, än jag är av något av lagen i de tre andra grupperna. Lottningen känns inte helt rättvis.

Ikväll skrivs för övrigt fotbollshistoria, när jag för första gången någonsin kommer att hålla på Brasilien i en VM-match. Anledningen är förstås att jag inte vill se dagens motståndare (som jag inte ens tänker nämna vid namn) ta några extrapoäng i kampen om grupp F:s andraplats, som man realistiskt nog får kalla det som utkämpas mellan de tre andra lagen. Även om inget av dem kommer ge brassarna en lätt match.

I dagens Sydsvenskan uppges Lars Lagerbäck, angående den temperamentsfulla taktikdispyten mellan spelarna, ha sagt: Vi pressades inte till att göra uppspelen på annat sätt än vi tänkt. Har vi då tänkt något över huvud taget? Vad jag kan minnas av VM hittills är Sverige det enda lag (och Mellberg den enda spelaren) som har tillgripit chansartade långbollar mot ett uppställt försvar, vilket i så gott som samtliga fall resulterade i bollförlust. Om det inte var illa nog mot T&T, hur ska det då bli när vi ställs mot bättre motstånd som inte ger oss bollen tillbaka lika lätt? Mitt förtroende för Lagerbäck har aldrig varit särskilt stort, och just nu verkar det som om det hänger helt på spelarna att ta sig i kragen och ge järnet om det här ska bli ett så bra svenskt VM som vi alla hoppats på. Ur den aspekten känns åtminstone diskussionen i omklädningsrummet som ett steg framåt.

Äntligen!

Eftermiddagens Stillahavsdrama bröt den svit av förutsägbarhet som har lagt ett lite dystert moln över VM:s inledning. Fram till idag hade samtliga matcher vunnits av det lag som gjort första målet, och länge såg det ut som om Shunsuke Nakamuras tvivelaktiga målrullning i första halvleken skulle räcka till en repris av den matchbild som upprepats alltför många gånger hittills. Inga förbannelser hjälpte dock mot hårt kämpande Socceroos, och inhopparna (som fortfarande ingen riktigt fattar varför de är inhoppare) Tim Cahill och John Aloisi såg till att vända på steken i slutminuterna och skriva slutsiffrorna till 3-1.

Det är kanske på sin plats med en ny lista för att tydligare förklara min upphetsning. Mina favoritlag i VM är:

1. Sverige
   Det är trots allt i det landet vi bor.
2. Tjeckien
   Som Sverige, fast med realistiska chanser att gå långt i turneringen.
3. Australien
   Ett av världens bästa länder, med ett hårt kämpande lag som jag följt i många år.
4. Elfenbenskusten
   Högklassig nykomling med profilstarka spelare.
5. Ghana eller Korea
   Svårt att välja när inget av lagen gått in i turneringen ännu.
   

Bollen är rund

Ytterligare två grupper är nu igång. Grupp C är som väntat den spelmässigt mest imponerande. Första halvlek mellan Elfenbenskusten och Argentina bjöd på den största underhållningen hittills i turneringen, och hade den även bjudit på mer rättvisande siffror så hade kanske även den andra nått upp till samma nivå. Förhoppningsvis kommer ivorianernas utdelning istället i nästa omgångs helorangea möte. Välorganiserade Serbien/Montenegro har små chanser att ta sig vidare nu, men kommer inte bli någon lätt motståndare i fortsättningen heller.

Grupp D verkar däremot bli en tämligen ointressant historia, där Mexiko och Portugal kan trumma fram över Angola och Iran utan att ta fram baskaggen. Kvällens möte mellan de båda portugisisktalande länderna blev en närmast löjeväckande uppvisning i bekvämlighet.

Annars måste jag säga att jag så här långt är ganska missnöjd med VM. Den enda stora överraskningen har kommit i den enda matchen som det egentligen varit riktig dramatik i ända till slutsignalen, och det var vid helt fel tillfälle. Men jag tar nya tag och laddar om inför morgondagens batalj mellan Australien och Japan om vilket lag från grupp F som ska följa Brasilien till åttondelen. Dessutom: två intressanta möten i den tuffa grupp E.

Trinidad & Tobago - Sverige 0-0

Tja, laget verkar åtminstone ha fattat det där med att det inte är nu det ska vara som bäst. Det är märkligt att se en så svag insats utan att kunna peka ut någon spelare som gjort en riktigt dålig insats. Snarare är det lagspelet som inte alls fungerar. Varför låter vi inte spelet gå genom den offensiva centrala mittfältaren? Anders Svensson inleder på positionen och kommer inte alls med i matchen så mycket som han borde. Henke Larsson tar över den efter ett byte och försvinner helt ur bilden. Istället gör Kim Källström sin bästa insats på länge när han får spela i den defensiva mittfältsrollen. Ska jag klaga på något individuellt är det Olof Mellbergs envetna långbollande, och att Mattias Jonson fortfarande inte kan slå passningar. Men det räcker fortfarande trots allt med en seger mot Paraguay för att gå vidare, så än så länge ska jag inte måla fan på väggen.

Snart börjar det som har goda chanser att bli VM:s bästa match hittills. Favoriten Argentina ställs mot tappra uppstickaren Elfenbenskusten i en batalj som inleder den tuffa grupp C där även Holland och Serbien/Montenegro ingår. Jag vet vad jag hoppas på.

Buga för Bengt-Åke

Grupp A fortsätter att förbrylla. I gårdagens öppningsmatch inledde Tyskland med en imponerande anfallsstyrka som dock mattades av ganska snabbt, samtidigt som försvaret uppvisade stora brister. Costa Rica visade att man troligtvis inte mer än stundtals har något att bjuda på i VM. Ecuador bekräftade att det sydamerikanska kvalspelet bakom de två giganterna för tillfället definitivt domineras av taktiskt spelande lag. De genomförde sin match helt enligt sin motsvarighet till pärmen, och polackerna kom ingenstans. Det framgick dock tydligt att Polen är ett lag som allra helst anfaller med fart och därmed kan komma att trivas betydligt bättre mot värdnationen i nästa omgång. Än skulle jag inte räkna ut dem. Kinarapports intervjuobjekt Jens Fjellström, ny i rutan för en stackare som inte har Canal+, imponerade i TV4:s kommentatorsstol med sin goda blick för spelet.

Det är idag som VM drar igång på allvar på våra breddgrader. Grupp B inleds med att ett England i farten ställs mot Paraguay som jag väntar mig mer ska se ut som en skolkamrat till Ecuador än det tekniska lag de ofta framställts som i pressen. Sverige möter sedan den tänkta slagpåsen Trinidad & Tobago i en match där den samlade blågula opinionen förväntar sig en storseger. Själv tänker jag mig att matchen slutar 3-1 i svensk favör, med ett avgörande mål i slutminuterna som föregås av en del nervdaller. Om England samtidigt besegrar Paraguay har vi fått det som jag tror är bästa möjliga utgångsläge för att gå långt i turneringen. Då räcker det med en intetsägande 0-0-match mot sydamerikanerna följt av 1-1 mot ett färdigkvalificerat engelskt lag och så har vi nått åttondelsfinal utan att väcka onödig uppståndelse. Slipper vi dessutom möta Tyskland där så finns alla chanser i världen att dra fördel av underskattning från kvartsfinalmotståndarna. Om Sverige däremot gör fem baljor idag och sedan ryker i åttondelen (på straffar) så kommer ingen i resten av världen att minnas det om en månad. Jag hoppas att Lagerbäck har lärt sig av historien. Och av Bengt-Åke. Det är inte nu laget ska vara som bäst!

Nu sparkar det igång

Idag bryts traditionen att låta de regerande mästarna spela öppningsmatch, då värdnationen Tyskland ställs mot Costa Rica i den efterlängtade premiären. Senare på kvällen möts Polen och Ecuador för att fullborda inledningsomgången i det som kan vara VM:s mest svårbedömda grupp.

Det tyska spelet har varit lika ojämnt som manskapet, och i händelse av att Michael Ballack står utanför laget finns det stor risk att spelet låser sig, vilket kan leda till att även de hoppfulla centralamerikanerna blir en svår nöt att knäcka. Polen är ett lag som Sverige brukar ha lätt för och därför gärna får stå för motståndet i en eventuell åttondelsfinal, men det är samtidigt ett lag som ständigt spelar på en viss nivå och sällan underpresterar mot svagare motstånd. Ecuador, framgångsrika i kvalspel tack vare sin ogästvänliga hemmaplan, borde ändå ha en viss potential med tanke på vilket motstånd de har betvingat. Mitt grundtips är ändå att Tyskland och Polen går vidare från gruppen, men längre än till som allra bäst en kvartsfinal verkar osannolikt.

Champions League får ursäkta – det är den här turneringen som verkligen betyder något. Nu är det fotboll på riktigt. Äntligen!

Det närmar sig

Idag var det nationaldag, tillika dagen för Aftonbladets välfyllda VM-bilaga som ska lotsa mig igenom spektaklet. Graden av laddning börjar uppnå svindlande höjder

I övrigt noterar jag att oddset på brasilianskt VM-guld har sjunkit från 4,00 till 3,50. Jag låg länge i funderingar på att satsa en ganska rejäl hacka på det spelet, med motivationen att eftersom allting ändå pekar på att Brasilien kommer vinna så kan det vara värt de pengarna att få se ett annat lag höja pokalen. Efter sänkningen känns det inte längre lika motiverat, och dessutom har jag kommit fram till att det faktiskt finns lag som jag ännu mindre gärna skulle vilja se som segrare. Även jag har fått se mig smälta för Ronaldinhos spelglädje, och utan Rivaldo i laget har de inte längre så mycket att tycka illa om. Här följer istället min lista på de lag som i högst grad hotar min finalglädje och således måste undanröjas:

1. Holland
   Även med en mindre sprutbelastad försvarslinje, så står jag fast vid att det inte går att respektera ett lag med en spelare som Ruud van Nistelrooy. Att han mobbar sina lagkamrater bekräftar bara vad jag har vetat hela tiden: mannen är ett patologiskt rövhål.
2. Italien
   Offensivt eller defensivt spelsätt kan kvitta - Italien är alltid Italien. För fyra år sedan var det domsluten, för två år sedan en läggmatch. Hur tänker man fullborda bortförklaringstrilogin?
3. Spanien
   Klubblagen ror hem titlar på löpande band, men landslaget vinner aldrig något. Något inom mig säger mig att det är bäst att det fortsätter på det sättet. Annars skulle den kosmiska balansen rubbas, eller nåt.
   
4. Frankrike
   Det kan väl få räcka med ett VM-guld och ett EM-guld? Förhoppningsvis har inte alla lag glömt bort hur man slår dem.
5. England
   Jag är kluven. Har flera vänner som kommer därifrån, ligan tillhör de mer underhållande att titta på, de flesta spelarna är okej och Svennis är i grunden en rätt mysig typ. Samtidigt vet jag med mig vilka otroligt vidriga scener som ett engelskt VM-guld skulle medföra, och vill nog ändå helst av allt slippa se det.
   

Det går bra för Sverige

Jag kan tänka mig att jag i många ögon tar diskussionen kring Sveriges VM-chanser med anmärkningsvärt stor ro. En sådan observation är helt korrekt, och jag har mina skäl. Närmare bestämt fjorton medaljer i vinter-OS, varav sju guld, inklusive ett i landets näst största sport vilket dessutom följdes upp med ytterligare ett guld i VM. Det kan tyckas att det inte spelar någon som helst roll för ett helt annat lag i ett helt annat mästerskap i en helt annan sport, men historien talar ett annat språk. Samband mellan resultat för svenska landslag i ishockey och fotboll har funnits förut:

• 1992 VM-guld i hockey, EM-semifinal i fotboll
• 1994 OS-guld i hockey, VM-brons i fotboll
• 1998 VM-guld i hockey, 2-1 mot England av ett fotbollslandslag på väg mot en ny vår
  
• 2002 Snöpliga uttåg efter strålande inledningar i såväl OS-hockeyn som fotbolls-VM

Detta är dock inte mitt främsta belägg. Vi rider just nu på en nationell framgångsvåg. OS-framgångarna var till stor del ett resultat av den starka inledningen med två guld redan på den första dagen av tävlingar med medaljförväntningar. Efter OS följde dessutom en mängd framskjutna svenska placeringar i vintersporternas olika världscuper, samt att guldlagen i curling och ishockey försvarade sina positioner i VM. På samma sätt kan fiaskot i OS 2002 till stor del skyllas på den dopade tyskspanjoren som fick den svenska truppens frontsoldat på knä när spelen knappt hade dragit igång. Framgångsvågor inskränker sig således inte till ett evenemang, och behöver inte ens hålla sig inom sportens värld. Läs och begrunda:

• Dåvarande Jugoslavien, senare Serbien-Montenegro och numera ingenting alls, tog OS-guld i volleyboll i Sydney 2000, vilket inledde en framgångsvåg som två år senare avslutades med ett VM-guld i basket.
  
• Ett exempel med väldigt kort våglängd var när Argentina tog sitt första OS-guld på 52 år genom att vinna fotbollsfinalen mot Paraguay med 1-0. Senare samma dag blev det nämligen guld även i basket.
• Turkiet tog brons i fotbolls-VM 2002. Ungefär en månad senare kom nationens största friidrottsframgång genom tiderna genom Süreyya Ayhans EM-guld på 1500 meter i München. Plötsligt var det turkar överallt, och inte blev det mindre av den varan året därpå när Sertab vann Eurovision Song Contest.
• Och Grekland vann som bekant fotbolls-EM för två år sedan. Detta följdes närmast upp med ett framgångsrikt OS på hemmaplan, medan det följande året bjöd på ett guld i basket-EM och (mycket riktigt) seger i Eurovision Song Contest.

Varför det förhåller sig på det här viset är givetvis svårt att ge någon exakt förklaring till, och det innebär på intet sätt en garanti för svenska VM-framgångar. Men tills vidare kommer jag inte låta mig oroas av Zlatans svaga vårsäsong, det svajiga mittfältsspelet och den ihåliga högerbacksplatsen, utan bara luta mig tillbaka och njuta av flytet.

En tjeck i backspegeln

Gårdagens VM-genrep mot Chile gav inte mycket. Fredrik Ljungbergs matchbildsförändrande briljans i första halvlek gav vibbar från kvalet till EM 2000, men förhoppningsvis får även resten av laget igång mer konstruktivt spel när slutspelet drar igång, så vi slipper fler jämförelser med den landslagsupplagan. En tjusig Henkefrispark som bröt måltorkan är en annan plusvariant.

Jag har dock svårt att se några likheter mellan det här chilenska landslaget och deras kontinentfränder i Sveriges VM-grupp. På samma sätt som i åttondelsfinalen i VM 98, där Brasilien lyckades med konststycket att leda med 3-0 efter en första halvlek där de blev fullkomligt utspelade, kunde Chile kontrollera mycket av skeendet på ett tjusigt sätt utan att skapa särskilt många chanser. Mina intryck av Paraguay är av ett lag som spelar betydligt mer passivt, men är farligt när det väl sticker upp. Förhoppningsvis kommer Sveriges offensiva klasspelare att kunna utnyttja det spelmässiga övertag som bör uppstå i den matchen.

I övrigt kan noteras att Tjeckien, som enligt Trinidad & Tobagos lagledning spelar likt Sverige, tog en klar 3-0-seger i dagens möte mellan lagen. Till att börja med lovar detta gott inför VM-premiären. Samtidigt har det sedan en lång tid tillbaka, med höjdpunkten i den EM-turnering som de spelmässigt dominerade, varit uppenbart att Tjeckiens landslag har ett mycket mer utvecklat spel än det svenska, trots att spelartruppen inte är påtagligt starkare. Varför nämns inte deras mirakelman Karel Brückner som kandidat att efterträda Lars-Roland?

Hej farbror Sydsvenskan

Svenska mediers upphöjande till skyarna av Kim Källström efter hans insats, över medel men långt ifrån briljant, mot Finland, har fått mig att undra om det som pågår är en medial masspsykos eller en gemensam kampanj för att höja grabbens självförtroende och på så sätt förbättra landslagets chanser i VM. Det som slutligen fått mig att reagera är den uppsjö av felaktigheter, ofta inte långt ifrån rena lögner och smutskastning, som förekommit i Jan Gustafsons inlägg i debatten om den centrala mittfältspositionen under de senaste dagarna.

Att inleda en artikel med att konstatera att kampen om platsen borde vara avgjord till Källströms fördel efter en match där Sverige nästan helt saknat eget spel i den halvlek som denne spelade, är fullkomligt orimligt. Anders Svensson må inte ha gjort någon stormatch, men han var delaktig i en stundtals fungerande offensiv och slog ett flertal öppnande passningar av den sort som Källström ofta har svårt att hålla inom laget. Om att han hade andra halvlekens bästa svenska målchans genom sin nick i stolpen på ett inlägg från likaledes överdrivet sågade Mikael Nilsson, nämndes ingenting.

Samme skribent har konsekvent kallat Svensson förutsägbar och en förbundskaptensfavorit. Det senare är en grov överdrift, det första inte ens en halvsanning. Inte bara har han deltagit i matcher som tillhört landslagets bästa insatser under de senaste åren, han har ofta legat bakom segrarna med vassa skott eller överraskande framspelningar. Exempel från kvalspelet är 3-0-målet hemma mot Ungern och passningen till Ljungbergs mål i bortamatchen mot Bulgarien. Och så sent som i VM-slutspelet 2002 fick han inleda Englandsmatchen på bänken trots att han varit bland de mest delaktiga i Sveriges avancemang dit.

Få spelare har fått bevisa sin landslagsstatus så många gånger som Anders Svensson, medan Kim Källström har kunnat rada upp svaga insatser och ändå fortsatt kommit på tal i uttagningarna. Därför efterlyser jag större objektivitet och ett mer insiktsfullt perspektiv i Sydsvenskans fortsatta behandling av frågan.

Nisse Lundahl
http://anarchistsvmblogg.blogspot.com